Livet snurrar på och tankarna är någon annanstans. När jag pratar med någon så tänker jag på vad jag skall göra och fixa härnäst. Mindfulness böcker och artiklar dyker upp över allt och påminner mig om att jag borde vara i nuet. Borde, är kanske fel ord att använda i sammanhanget och ännu något som jag lägger på mina axlar. Hur kan det vara så svårt att vara i det som är livet? Att vara precis där jag är just nu med alla sinnen och med min kropp och min själ. Utmaningen i detta känns ibland enorm, för hur skall jag hinna allt. Livet går ju så fort, det snurrar på och allt som skall göras...

Ibland så går mina tankar till stunden i köket med min pappa. Han hade fått en stroke nästan ett år tidigare. Stroken hade personlighetsförändrat honom. Han hittade inte orden och kroppen löd honom inte. Humöret pendlande mellan hopp och förtvivlan och vissa dagar ville han inte leva. Men denna dag var en strålande vår dag, där solen sken och fåglarna kvittrade. Mamma var på jobb och pappa hade iklätt sig rollen som kock och skulle göra lunch till oss. Det skulle bli pannkakor och han försökte slänga och vrida på pannkakslaggen som i ett riktigt cirkusnummer. Våra blickar möts och jag kände som om jag kramade hans själ. Det var som om livet stannade och jag fick ta del av ”pure life energy” – livets, min pappa och min livskraft möttes och den stunden var helig. När jag ser och läser om mindfulness så förstår jag hur klart, rikt och nyansfullt livet och stunden kan bli när jag är närvarande. När jag känner den fantastiska livskraft som finns och genomsyrar allt. Den kraften som jag tappar kontakten med, när jag tror att jag måste vara någon annanstans än precis där jag är. Efter att jag fått barn så känns det som om åren och tiden går så fort. Ju äldre jag blir tycks livet snurra på snabbare och snabbare. Kan det vara så att vi inte är så mycket i nuet, utan någon annanstans som gör att vi tappar kontakten med livskraften som finns i nuet? Som barn kunde tiden på något sätt stå stilla och ändå försvinna så fort. Att vara i något till 100 procent, gör att tid och rum slutar existera. Vissa kallar det för flow – flyt. När allt går som det skall och är enkelt. Vår närvaro är där den skall vara och då finns bara nuet och alla bekymmer och oro kan inte existera där. Barn har den förmågan. Vi möter den i deras blick och i deras spontana frågor och kommentarer. På många sätt så fick min pappa gå tillbaka till barnets värld när han drabbades av sin stroke. Min syster hade ett år tidigare lärt sig läsa och nu satt hon med samma böcker och lärde min pappa att upptäcka bokstäver och meningar på nytt. Barns nyfikenhet och vilja att lära sig, tappar vi kontakt med när vi blir ”vuxna”. Tänk om vi skulle sluta att resa oss upp varje gång som vi trillar. Titta på ett barn som lär sig att gå. Barnet trillar, men tar sig upp och det glittrar i ögonen av nyfikenhet. Vart kommer nästa steg i livet leda mig? Barnen genomströmmas av ”pure life energy” och de lever i nuet. Så istället för att bli stressad över alla böcker och artiklar om mindfullness, skall jag ta mig en stund varje dag och se på ett föremål eller ett ögonblick med ett barns nyfikna blick. Min pappa levde några månader till innan cancern gjorde att han avslutade sitt liv här. Men vår blick i den där stunden, det ögonblicket, lever för alltid, precis som livskraften ”pure life energy” gör.

Konsten att fira

Jag älskar att fira. Jag hittar alltid en anledning att fira. Ett tag var min kalender fylld av allas födelsedagar och namnsdagar. Jag har börjat luckra upp lite i den. Jag upptäckte att jag gjorde andra människor stressade när jag kom ihåg deras bemärkelsedagar och de missade mina. Min man kan tycka att jag är lite lustig när jag minns datum och kan säga, kommer du ihåg vad vi gjorde på den här dagen för 4 år sedan? Jag ser lätt samband mellan datum och händelser och fascineras av hur mycket som faller samman. Ja, jag för dagbok! Det är inte så att jag kommer ihåg allt utantill. Att fira för mig, är att stanna upp och frysa energin ett tag i livet. Samla in energin, tanken och vara tacksam för allt som går att uppleva. Jag vill leva här och nu och göra det som jag vill göra, inte skjuta saker framför mig. Inte fira något senare, göra något senare. För den stunden kanske aldrig kommer. Jag minns så tydlig när jag hade fått en dyr flaska champagne när jag tog studenten. Den där flaskan åkte runt i många lägenheter och flyttar tills jag en dag hittade ett tillfälle att öppna den. Ett tillfälle som jag nu inte ens minns vad det var jag skulle fira. Vi öppnade upp flaskan och det var för sent. Den hade blivit för gammal. Ögonblicket var förlorat, det var över. Det som jag hade väntat på, hade jag väntat på för länge. Så ta tillfället i akt och gör det nu, fira nu. Min man är bra på detta. Han kan öppna ett dyrt vin när någon kommer förbi och de säger, men spara den till ett bättre tillfälle. Det finns inget bättre tillfälle än nu, brukar han svara, du är ju här. Och det är så sant. Det bästa tillfället är nu. Det är nu det skall firas. Jag firar faktiskt varje månad med min man. Det datumet som vi träffades på, uppmärksammar vi varje månad och nu närmar vi oss snart 120 månader. Omgivningen brukar himla med ögonen när jag berättar. Åh, hur orkar ni hålla på! Jag tänker, åh, hur missar ni möjligheten att fira. Vi vet aldrig hur länge vi har varandra. Vi är alla till låns här i livet. Det känns så synd att inte uppskatta det som man har nu. Det känns så onödigt att titta tillbaka på livet och inte haft tid och lust att fira det som verkligen betyder något. Att skaffa sig mer erfarenhet av livet, att få leva tillsammans i livet och få utvecklas av livet, visst är det värt att fira. I går så tyckte jag att det var dags att fira och höja upp vardagen lite. Jag tittade i kalendern och upptäckte att yngsta dottern kunde firas med att hon levt ett halvt år sedan förra födelsedagen och att hon hade ett halvt år kvar till nästa födelsedag. Så det blev våfflor och sedan tyckte hon att vi skulle sjunga för henne också, vilket vi gjorde. Så fira dig själv, fira andra och hitta något att fira varje dag. På detta sätt kan vi göra firandet till en konst och skapa lite mer magi i vardagen.

”Blott en dag ett ögonblick i sänder”

Min yngsta dotter hade fått ett brev från kyrkan som påminde henne om att det var hennes dopdag. Hon studerade de tecknade bilderna och bilden på kyrkan och påmind mig om att hon ville åka till sin kyrka. Så på hennes dopdag packade jag mig in i bilen med henne och storasyster. Vi kom fram till den vackra gamla 1100-tals kyrkan som ligger vid en sjö. Solen strålade och träden började få sina magiska röd/gula färger. Mina döttrar var exalterade av att öppna grinden till kyrkan som gnisslade och jag hade köpt med mig deras älsklings fika, en chokladboll och en kanelbulle. När vi kom in på kyrkogården så såg vi att kyrkan var helt stängd. Lite besviken var yngsta dottern, varför är min kyrka stängd? Jag hade inget riktigt bra svar, så vi bestämde oss för att ta en promenad runt kyrkan och titta på vattnet och hitta en bänk att sitta och fika på. När vi började gå längst kyrkan hamnade vi bland gravarna och äldsta dottern har precis lärt sig att läsa. Oerhört fascinerad hittade hon en grav med Bamse inristad i stenen. Mamma, titta här är en pojke begravd, berätta varför? Jag läste på gravstenen och berättade att pojken hade levt i 2 månader. Yngsta dottern svarade snabbt, han måste ha trillat. Jag visste inte vad jag skulle svara, varför ett barn kan dö efter bara två månader? Men svaret, han måste ha trillat, stämmer ju, trillat av från detta liv. En märklig känsla infann sig, här går jag med mina barn och någon har mist sitt barn. Livet påminner om hur skört och bräckligt allt är. Äldsta dottern fortsatte att läsa på de olika gravarna. Vi hamnade vid en grav där en flicka hade fötts och dött på samma dag. Äldsta dottern förklarar för mig, tänk så synd hon andas in och sedan andades hon ut på samma gång. Hon visade mig och lillasyster genom att ta ett stort djupt andetag och sedan ett till som tog stopp. Synd om henne att hon inte ens fick stanna kvar en kort stund. Han som fick leva i två månader hade ju kul i två månader, sa hon som om det var det mest självklara. Ja, han fick kanske lite roligt i två månader, svarade jag. Plötsligt så inser jag att få leva är en ynnest. Att få vara här oavsett hur länge vi är här, ha roligt en liten stund, att leva och sprida sin personlighet. Att påverka andra människor oavsett hur lång den tiden kan bli, en möjlighet att få göra ett avstamp, finnas till för en stund här på jorden. Jag hör psalmen ”blott en dag ett ögonblick i sänder”, i mitt huvud, när vi sätter oss på bänken och tittar ut över vattnet och minneslunden. Mina döttrar äter sin chokladboll och kanelbulle. Jag älskar chokladbollar skriker yngsta dottern. Ett skrik som lika gärna kunde vara, jag älskar livet! När döden kommer nära så blir livet närvarande. Saker ändrar perspektiv. En kort stund så sitter jag i solen med mina döttrar och känner hur rikt livet är, vilka färger och nyanser den innehåller. Vi skrattar när större delen av chokladbollen är som en kletig massa på händerna och runt munnen. Du är tokig, säger storasyster till lillasyster och jag håller med. Hon är tokig och livet är tokigt.